Vi hade planerat en skidutflykt den dagen vi fick samtalet. Om det som inte får hända. Våra grannars hus brann ner, till grunden. Inget kvar, bara kol och aska. Och en familj vars enda ägodelar var det som bars på kroppen. Jag kan inte föreställa mig hur det måste kännas. Många saker är "bara" materiella, ersättningsbara. Ett nytt Hello Kitty-spel, en ny tv, nya köksgrytor. Bara att köpa nytt. Men det där vinprovarglaset vi köpte i den italienska bergsbyn när vi var nyförälskade och inte kunde ta ögonen från varandra, det går aldrig att hitta på Cervera. Eller lillans nalle som hon fick i doppresent av farmor. Eller sonens första ritade tvåfoting omsorgsfullt ihoprullad med rosett om. Alla de saker som lagts i barnens minneslåda. Och så alla dessa foton. Herregud. Denna gigantiska minnesbank. Förlusten av den kan inget försäkringsbolag i världen ersätta.
Ingen kom till skada, familjen var inte hemma. Som tur är. Grannar larmade, utryckningsfordon kom på plats. Räddningstjänsten fick ut hundarna. Lillans kanin gick ett värre öde till mötes. Men visst, ingen människa skadades. Alla är vid liv.
Mina tankar är hos denna familj. ❤
Kram
PS. Ja just det ja. Jag blev uppsagd från mitt jobb den här veckan också. On top of it all.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar